Tanzania väckte flickan i mig till liv

Hellu framtida resenärer. Mitt namn är Cecilia och jag är 25, snart 26 år får jag väl ändå skriva. I mars åkte min mamma, lillebror och jag till Tanzania och Zanzibar för en otrolig resa. När jag inte solar på en strand och dricker drinkar på vattenmelon och ingefära eller fotograferar elefanter från ett biltak så jobbar jag på McDonald’s som biträdande restaurangchef. På min fritid dricker jag mycket kaffe, jag älskar de kreativa så som att fotografera och att blogga. Ni kommer få följa med mig i ett par inlägg i samarbete med Another Sunshine där jag berättar om mina upplevelser!

Jag satt och kollade igenom bilder från vår resa vi gjorde. Alla bilder väcker så många minnen. Minnen som för mig tillbaka till en plats som fick mig att må bra och som fick mig att känna mig levande. Jag scrollade igenom inläggen jag publicerat på min blogg och läste texterna jag skrivit när vi var där. Allt känns så långt bort men samtidigt så nära då jag bär med mig allt vi gjorde och var med om.

Min mamma och jag pratade om resan för någon dag sen. Hon sa att den lekfulla Cecilia som inte är rädd för något kom fram på nytt. Den Cecilia som gillar att testa på nya saker och som slänger sig i en lijan och hoppar ner i en varm källa. Den Cecilia som klättrar upp på ett berg för att känna känslan av att stå under ett vattenfall. Den Cecilia kom fram.

En liten flicka i en vuxen kvinnas kropp kom fram.

Att en resa kunde göra så mycket. Att en resa till Afrika kunde förändra mitt liv visste jag inte.

Inte bara det att vi fick se en fantastisk natur och miljö i ett otroligt bra sällskap. Utan vi fick även se delar som väcker starka känslor, som gör avtryck och som får mig att vilja ge av det jag har för att andra ska kunna få det bättre i sina liv. Jag vill tro att jag kom hem och återvände som mer ödmjuk mot vad som finns där ute och till hur andra har det. Att inte ta saker i livet för givet.

Varje dag var ett nytt äventyr och om kvällarna när vi åt middag satt jag tyst och försökte bearbeta och lagra varenda detalj i minnet från min dag, från allt jag fått uppleva. Flera gånger försökte jag skriva, få ner i text vad jag sett under dagen. Vilket inte var lätt.

För hur skriver jag så att någon annan kan förstå den mäktiga känslan av att vara 10 meter ifrån ett livs levande lejon? Eller när vi var tvungna att stanna bilen för att 30 elefanter korsar vägen? Eller när skolbarn på väg hem från skolan springer efter vår bil längs med vägen och vinkar till mig? Eller när vi äter lunch mitt ut i ingenstans och en giraff sticker upp sitt huvud bland träden?

Jag kan sammanfatta det med ett ord. Wow.

Antony Sastre